Jag vet inte om det är försommaren, ljuset eller värmen. Kanske är det syrenerna eller doften av skolavslutningen. Jag vet inte. Men det är något i min kropp som åker runt, upp och ner och aktiverar varje nerv. Som får det att pirra helt okontrollerbart i hela min mage. Som får mig att var tionde minut brista ut i världens största leende och fnissa. Som är så kraftfullt att det pressar fram tårar av lycka som rinner ner som glada vattenfall för mina kinder. Som får mig att räkna sekunderna tills han sätter nycklarna i dörren. Som får mig att studsa upp och kasta mig i hans famn när han kommer in. Jag är så okontrollerat, obeskrivligt, otroligt kär i denna människan. Och det är helt fantastiskt.
Var bara det.
