Sommarens sista spelning

Det regnade på oss när vi stod på Mosebackes terass och trampade i gruset.
Någon sa i högtalarna att man skjuter fram spelningen en och en halvtimme. suck. Vem tror han att han är? Den där Linnros.

En och en halv timme senare stod vi där och väntade. Igen. Vädret började ge med sig och molnen som hela dagen hade legat som ett täcke över Stockholm, började att spricka upp.
Linnros sprang ut på scenen och tog mig och resten av publiken med storm. Vilken energi! Han har noll kontroll på sin kropp, men det är vackert, sådär håkanvackert. Jag kunde inte undgå att märka att Linnros vill det här fantastiskt mycket. Han hade längtat till Mosebacke. Han tyckte att det var skönt att vara här. Fy fan vad skönt! Det tyckte vi med.
Vi älskade redan låtarna och nu älskade vi hans närvaro.
I varje låt under hela spelningen var han med fullt ut. Varje ord i varje text kom rakt från hjärtat. Från Sundyberg.

Han sa att han tyckte att vi var fina. Där vi stod med ryggen mot sommarhimlen.

Jag vandrade söders gator hem med ett leende på läpparna.