Ingenting

det här inlägget har jag raderat flera gånger. backspaceat. varför? för att om jag skriver hur jag mår/vad jag känner/lättar hjärtat 100procent måste jag ju liksom stå för det. kanske till och med förklara mig. För er. Mest för mig själva. hur fan kunde jag tänka så? så är det också ibland i livet. så länge tankar/känslor/sinnesstämningar är kvar i hjärnan är dom inte riktiga. inte nedskrivna. inte uttalade. bara tankar. jag behöver inte stå till svars för dom. och det är ju enkelt och oinvecklat (är det ett ord ens?).
ofta tänker jag att jag inte får känna såhär. eller tänka den tanken. jag har inte någon rätt till det. jag har inte haft en trasig uppväxt. jag omges av fantastiska människor. jag är ändå rätt smart. varför ska jag beklaga mig? Jag vet inte.

Det här inlägget är typ helt sämst. seriöst.

Jag tror vi sätter en etikett och bestämmer att jag har en dipp just nu. en liten rackare. botar den med musiken. den fina musiken. en pelare i livet. jag såg en gång, att någon klottrat under liljeholmsbron vid tanto, och skrivit: tänk om du skulle vakna upp imorgon och all musik var borta. Jag hann aldrig ta kort på texten och den är borta sedan länge, kanske jag bara drömde det trots allt? Meningen är iallafall värd en tanke. Den fick mig att tänka. Tänk på det.

Hej då.